Alla vi julälskare har för det mesta en sak gemensamt, när julafton stundar, maten lagas och ägghalvorna dekoreras sitter vi yngre och väntar förhoppningsfullt framför tv:n. Vad är det vi väntar på då? Det tror jag du vet, likaväl som jag. Kalle Anka förstås, Julvärden skiter man i vem det är numer, det är inte samma sak utan Arne eller hur? Det är en konstig tomhet som inte går att fylla igen, som ett bottenlöst hål. Ingen kan säga "från oss alla till er alla, önskar vi en riktigt god jul", och tända ett ljus lika stämningsfullt som Arne.
Men vi väntar ändå lite pirrigt inför Kalle Anka och hans vänner, det finns i alla fall kvar på samma sätt som det gjort, så länge som jag kan minnas. Även om man inte gillar tecknat sitter man bänkad framför dumburken och verkligen försöker känna den där julkänslan man hade när man var en halvmeter kortare med flygigt hår, och när man för allt i världen inte kunde förstå hur den där lille nissen målade schackbrädet rutigt på det där viset. Även om jag inte känt det där lilla extra på länge, så är det här stunden på dagen då känslan är mest lik den jag en gång hade. Det ska helt enkelt vara så, man ser på lite tecknat, frossar i julskum, knäck och nötter och när programmet är slut har mörkret lagt sig, plötsligt men diskret, varje år. Samma sak. Och det har väl blivit som en liten oskriven lag att se Kan du vissla Johanna? också, MEN!! är det samma sak att se filmen när inte Kalle har visats precis innan!? Skulle inte tro det.
Det jag ska berätta nu kommer sprida en mörk skugga över min familj, vi kommer ses som julmarodörer ja rent av kanske brottslingar. Julen 2009 var ingen annan jul lik.
Min mor har alltid tyckt att 15.00 är en väldigt olämplig tid för de bra programmen att börja, hon stressar hela dan för att laga mat och när det är som mest hektiskt ska alla helt plötsligt dänga ner arslet framför tv:n, vilket gör det än mer körigt för henne, och maten blir kall. Det blir även lite för sent att käka efter, och på tok för tidigt innan, och att skippa Kalle är totalt uteslutet.
Men vi lever i en modern värld, och programmet är ju alltid detsamma. Vi lever i en värld där fildelning sedan länge leder över tv-tablån. Min mor och styvfar tog steget in vår cyberrymd, knappade in "thepiratebay.com" på tangentbordet, sen spårade julen ur steg för steg...
När jag vaknade denna morgon låg det ett ovanligt lugn över huset. Jag öppnade mitt paket, läste tidningen och åt godiset som alltid finns i Julstrumpan, och gick sen ut i köket, där hände inget än så länge. Dagen gick och jag kunde ana vad som var på G när mig styvfar frågade hur man brände ut en dvd-film. Nån gång strax innan lunchtid sa mamma det som fick halsen, ögonen och näsan att krampa lite, inte märkbart för åskådaren men jag kände det. Det här var fel, så fel. "Eftersom vi inte vill stressa så med maten i år tänkte vi att vi tittar på Kalle vid 13.00 istället, vi har laddat ner och bränt ut det!"
Ett inre uppror, en utskällning och ett smärre panikanfall senare satt vi där framför tv:n och såg den falske, fildelade, Arne Weise önska oss en god jul, tända ett fult ljus och sedan hälsa våra tecknade vänner välkomna. Ingen av oss rörde julgodiset. Det var knappt att man kunde urskilja om den pixliga dockan faktiskt var en docka eller om hon skrek "mama", eller att tomten lade på sitt grova skrockande "hohohoho" i Tomteverkstaden, ljudet var så kasst och sprakigt att vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta. Jag visste inte riktigt vad som var värst, den förstörda traditionen, saknaden av mörkret då programmet var slut (som jag även vägrade se klart) eller den pixliga filmen. Allt var bara så fel. Jag kan även tillägga att detta inte var känslor jag var ensam om, hela familjen led, utom min mista syster som är helt oförmögen att förstå sig på traditioner.
Men vi ska alla trampa snett en gång för att lära oss gå rakt, och min mor har lärt sig en läxa. Ingen, INGEN, flyttar på Kalle som om han vore en felplacerad stol! Ingen ändrar på Julen!
Skrivet av: Jonna "Bitterfittan" Ullenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar