Ibland gick jag där, andra stunder var jag borta, hade bara avlägsnat. Det kändes konstigt att se mig där innan jag försvann, som att se sig själv på tv; helt fel.
Jag gick runt där, under novembergråa träd, i strumplästen. Eller nej vänta, de var kanske marsgrå, det gick inte att urskilja. Som om ett tidlös minne vilade över träden kunde jag inte urskilja det ena eller andra. Inte om det var ungt eller gammalt, grått eller biegeaktit. Tråkiga färger var det i alla fall, det är jag säker på.
I träden hängde konstiga ting märkligt upphängda i snören som liknade tandtråd. Där hängde plastskedar i olika färger, en passare, en hop fjädrar och leksaksbilar som såg ut att vara hittade i en sandlåda. Där hängde också saker som gjorde ljud ifrån sig när vinden ihärdigt gång på gång sprang förbi. Glasflaskor, järnrör av olika slag, träbitar som slog mot varandra och lakan som fladdrade. Allt bildade en slags melodi, inte riktigt musik, men ändå några fridfulla toner. Men när vinden sprang för förbi som om den hade riktigt bråttom rasslade det mest, höga oljud som sen gick tillbaks till det harmoniska igen. Jag gick där som att jag varken hörde välljudet eller oljudet , höll lite tafatt ut mina armar så att mina fingertoppar smekte tingen från träden. Jag frågade mig inte vad de gjorde där, det bar var så, och jag bara var där.
Titt som tätt sprang minnen förbi i bakgrunden. Vissa dröjde sig kvar som en tamkatt på gatan. Skepnader uppenbarade sig för att sen försvinna, välkända röster och ord gjorde sig hörda, smärtor gjorde sig påminda. Andra minnen svepte lätt förbi utan att konkret visa sig, ekon som bara påminde om ett minne som man en gång kan ha haft. En doft man inte kan placera, en mening man inte kan minnas vars ägare utav det kom.
Minnen är som ringarna på vattnet, ju längre tiden går ju smalare och mer otydligt blir minnet, för att sedan tyna bort. Men när en droppe oroligt rör upp ytan, när ett minne koms ihåg kommer det sällan ensamt. Som ringar på vattnet är minnet. Som ringar på vattnet är tiden, och allt är ekon av det som en gång varit. Allt har redan hänt, det händer nu och det kommer hända sen, sen börjar det om igen. Ekon, det är allt vi är.
Jag kommer ihåg en stenbrunn. Jag kommer ihåg att jag såg mig själv titta ner i den och jag minns min spegelbild som betraktade sin ägare. Jag lämnade brunnen, men min spegelbild dröjde sig kvar.
Har du aldrig funderat på var din följare tar vägen när den inte stirrar tillbaks på dig genom den reflekterande ytan? Vart är reflektionen av dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar